Att flyga

Thorsten Nilsson Foto: ©Assar Nordfors

En artikel i Botkyrka Flygklubbs tidning, Kontakt.

Tack till Peter, Roland och Thorsten!
/ Assar.

Blindstyren igen!
Av och till sedan några år tillbaka har Roland Hjortsberg, en av Thorsten Nilssons Sidamedarbetare, och jag Peter Polkander, båda helt blinda sedan barndomen, haft det stora nöjet att få flyga i fyr- och sexsitsiga plan med Thorsten Nilsson.

Start och mål har varit Botkyrka Flygklubbs anläggning på Tullinge söder om Stockholm. Någon gång har vi varit ytterligare någon synskadad med ledsagare ombord. Det har rört sig om flygningar runt Stockholm och dess närhet. Någon gång har vi flugit kvällstid och vid ett par tillfällen har vi även åkt med sjöflygplan från Hägernäs.

Peter och Roland tillsammans med Thorsten Nilsson
© Thorsten Nilsson

Nu var det torsdag den 14 oktober 1999, en strålande höstdag när Roland och jag tog taxi till flygklubben vid Rikstens gård. I klubbhuset blev vi mötta av
Thorsten och hans kollega Harry Moheim som fixade fika och varmkorv.
Så var det då dags att gå ombord i det lilla fyrsitsiga flygplanet Gustav Viktor Bertil med Thorsten och jag i framsätet medan Roland den här gången fick
sitta där bak.
Vi bestämde oss före start att ta en tur över Södertälje utmed Mälaren ner till Mariefred och Strängnäs. Thorsten gick igenom den digra checklistan.

Det var dags att taxa ut och starta mot höjderna från bana 24. Thorsten beskrev detaljerat allt vad han gjorde och vad som hände omkring oss och flygplanet i luften. Den högsta höjden vi nådde var ca 1 000 meter och vi flög med en hastighet av 190 kilometer i timmen. Thorsten hade radiokontakt med andra plan särskilt
under start och landning.
Planet har dubbelkommando vilket gjorde att jag, som nu satt i högersits, bad att få hjälpa Thorsten med flygningen. Sagt och gjort, Thorsten bad mig dra försiktigt i spaken och stiga lite, sjunka lite, svänga lite, hålla balansen, ligga rätt på vingarna och allt vad det var han sa´. Det blev nog lite häftigt vid något tillfälle för Roland där bak ojade sig så det tjöt i lurarna. Jag fick känna den fantastiska lusten och glädjen av att styra en hel flygfarkost för egen hand högt där uppe halvvägs mot himlen..
Det skall vara mjuka rörelser upp och ner, åt höger och vänster. Och Roland kunde för en stund inte vara helt säker på vem det var av oss där framme som
skötte rodren. Thorsten fick förstås justera det hela lite då och då.
Och säkert vet vi nu, det måste erkännas, att inte heller vi synskadade kan hålla balans och kurs utan något slags fäste eller referens i omgivningen.
Vi trodde kanske att vi som varit blinda hela vårt liv skulle ha utvecklat den konsten mer än seende. Så är det tyvärr inte. Vi undrar förstås samtidigt om man inte
skulle kunna utveckla instrument, som gjorde det möjligt för oss synskadade att tillsammans med seende kamrater ändå flyga lite mera kontrollerat än vad vi kan
göra nu?
Thorsten instruerade och informerade. Om broar över Södertälje kanal, om öar i Mälaren, om kompisar på Stallarholmen och om slott i Mariefred. Så var det dags
att ödmjukt sjunka ner igen från vår stolta och upphöjda position. Bo Gunnar Ingfeldt och hans elev väntade på Viktor Bertil. Thorsten krävde att få vara ensam om spaken inför landningen. Och det gick bra ändå! Roland och jag vill tacka Thorsten och trevliga flygare på Botkyrka flygklubb för underbara upplevelser!
Det är alltid jättehäftigt!
Vi ser båda fram mot nästa flygtillfälle. Kanske vi får spaka lite även då?

©Peter Polkander, Roland Hjortsberg

Här berättar Thorsten Nilsson om sitt älskade Runö!
Tack Thorsten för att jag får publicera dessa berättelser.
Assar.

Besök Runö 2000?

Det blev ett antal turer till och från Runö efter den första "historiska" landningen med flygplanet SE-EZF den 1 maj 1999. Flera flygningar berodde på Runöfältets begränsade användbarhet. Vi delade alltså upp oss efter havsflygningen från Tullinge till Kuressaare i två starkt "bantade" grupper inför sista delsträckan 25 minuters sydostvart ner till lilla Runö i Rigabukten.

Den som besökt Runö vill nog dit igen! Man längtar efter att få vandra på "sjungande" sandvägar och känna mäktigheten i den högresta skogen. Man vill besöka den gamla byn och lära mer av månghundraårig kultur och minnesmärken. Öns lilla museum är en välskött och självklar startpunkt för den vetgirige, som vill fördjupa
sig i öns dramatiska historia. Jag önskar jag vid kommande besök får lära känna fler Runöbors personliga tankar och livsöden. Jag önskar jag fick sitta med i skolan
och lyssna på barnen och undervisningen.

I oktober var det roligt att se att muddring och röjning av den lilla småbåtshamnen på Runö kommit igång! Det var minst lika roligt att se att en flygpaviljong modell större Friggebod uppförts på flygfältet! Där fanns både telefon och fika! Båda saker lika viktiga för en pilot. Det skulle vara förnämt om man nu bygger vidare och
fixar enkel "Mat och Logi" till rimliga priser!

Nu inför en ny flygsäsong är jag och flera med mig angelägna om att få veta vilka förbättringar som planeras på Runöfältet inför vår och sommar år 2000? Kommer man att jämna till och även förlänga användbar rullbana? Varje ny meter rullbana ökar flygsäkerheten och därmed flygfältets användbarhet. Vi som blivit betagna av Runös unika miljö och historia kan ana att Runöbor och estniska myndigheter ser risker med ohämmad exploatering och turism. Jag hoppas man ändå ser utvecklingsmöjligheter, som kan bli till långsiktig glädje och nytta för både öbor och gäster!

Rapport från Runö-besök 27-29/3 2000.

Detta var ännu en fantastisk resa till Runö! Vi var 3 ombord i SE-KHP, fyrsitsig PA28, som skötte sig förträffligt både fram och tillbaka. Från måndag till onsdag
utan en slö sekund. Jag "fångade" närmare 3 timmar ljud och människor, som kopierades "rätt upp och ner" i går kväll (28/3) av chefen för Runö museum
Märt Kapsta. Själv hade jag ännu inte tittat på originalet men blev förstås glad när han idag på morronen viskade till mig att det var "den bästa spionfilm
över Runö" han hittills sett.. Vad han exakt menade med det vet jag inte, men sannolikt är det svårt för den som bor på ön att "trampa in" och ställa närgångna frågor med kamera i högsta hugg till kommundirektören, öns äldsta dam Liili, skollärare, dagisbarn och skolbarn m.fl. Det blir väl tillfälle för den som är intresserad att
titta på ett och annat avsnitt av detta videomaterial som inte skulle ha kunnat spelats in om inte Leif Strömfelt och Olle Österman banat väg till alla intressanta platser och personer!

En idé är att vid senare tillfälle, kanske några dagar i maj och juni försöka upprepa bedriften på liknande sätt men då med mera avancerad och digital ljud-och bildteknik. Då kan man redigera och kopiera allt som "fångats in" i kamera och bandspelare på ett näst intill obegränsat sätt.

En annan positiv sak som inträffat; flygplatschefen Mati Tang i Kuressaare (som också styr över flygfältet på Runö) meddelade vid vår mellanlandning på Ösel
på hemresan att "det nu finns bättre förutsättningar att förlänga landningsbanan på Runö upp till kanske 800 meter"!
Oj, oj -nu har det lossnat tänkte jag. Kanske oroliga tittare rapporterat från olika håll när man sett hur vi skumpat fram över torvorna vid det dussintal tillfällen vi nu landat med "eget plan" från Tullinge på Ruhnu. Markfrågan är tydligen löst men pengar saknas. Jag lovade ta kontakt med flygkolleger som är proffs på anläggning
och underhåll av gräsflygfält, som kanske vill ge råd om hur man tar fram en projektplan, arbetsplan och kalkyl. Detta måste fram, som jag ser det, för att ev. bidragsgivare överhuvudtaget skall bry sig om saken. "Enbart pengar" kan måhända i stora lass utjämna en och annan grop på flygfältet men leder som bekant inte
till någon bra lösning om de inte omvandlas till meningsfullt gods eller arbete. Personligen skulle jag bli förvånad om man inte skulle hitta stöd för ett bättre och
säkrare flygfält på Runö. För oss som flyger från Sverige skulle det betyda mycket om man kunde starta hemifrån med full tillåten last och gå direkt till Runö för såväl
dagsturer som lite längre besök. Särskilt om Runöborna själva är positivt inställda till att ta hand om en hanterbar mängd turister som vill se och uppleva allt
fint, dramatiskt och speciellt som bara finns på just Runö. Konserter i kyrkorna (2 stycken väg i vägg), guidade eller fria promenader till sällsamma platser och hus,
bad och fiske, fågelskådning. Specialiteter i min smak är härlig rökt fisk och andra utsökta, hederliga husmansrätter, som ger kraft till sköna strand- och skogspromenader man aldrig glömmer. Jag hoppas mottot för en "turistikos" utveckling blir; försiktighet, värna det unika, känsliga i miljön. Visa stor respekt för de gamla och det gamla. Studera något om Runösvenskarnas historia innnan du flyger dit. Ta gärna kontakt med Runösvenskarnas förening i Stockholm och köp
någon av deras skrifter i förväg. Varför inte be någon komma och berätta om runösvenskarnas och öns historia på ett förberedelsemöte innan Du flyger dit?
Jag hoppas förstås att Runöborna, om problemet nu uppstår, "kvoterar" antalet besökare med hänsyn till sandvägarnas och stigarnas känslighet, till begränsat antal övernattningsställen, transportmedel, vatten-och eltillgångar etc. Man kan kanske kräva att de som gör mer än dagsbesök skall boka övernattning innan de får landningstillstånd etc. Nåväl, detta kan bli viktiga frågor om och när det blir ett bättre flygfält på Runö. Det behöver så klart inte bara bli problem -flera besökare
ger ju ömsesidigt utbyte runöbor och besökare emellan. Inte minst viktigt vore väl ett tillskott av vettiga arbetstillfällen, som kunde öka självförsörjningsgraden och förbättra levnadsförhållandena för både äldre och unga runöbor.
För Botkyrka flygklubb och andra flygklubbar skulle Runö definitivt bli ett populärt utflyktsmål. Men så klart, många av oss privatflygare är -med rätta- lite
spända inför långa flygningar över havet i våra små farkoster. Med goda skäl! En timmes en-motorflygning med hav åt alla håll kräver stor eftertanke före och god beredskap och utrustning ombord under flygningen. Överlevnadschansen vid nödlandning på land är en sak - på havet klarar man måhända kraschen, men den
tid man överlever i kallt vatten räknas i minuter. Med räddningsutrustning klarar man sig bättre men temperaturen i vattnet och tiden till räddning avgör hur hur
mycket längre det blir. Detta sagt för att inte låta entusiasmen helt dölja allvaret inför, som jag hoppas, ett ökat intresse bland privatflygare och deras familjer för
väl planerade flygningar och besök på Runö och andra platser på andra sidan Östersjön.
© Thorsten Nilsson

Vikt och balans. Av Thorsten Nilsson

Tillbaka till Flygsidan!

URL: http://www.nordfors.net/