|
|
Mahlers medfödda musikbegåvning förde
honom 1874 till MK i Wien, där han främst studerade
piano och komposion, och 1877 till universitetet där han
studerade filosofi och lärde känna Bruckner
(1824-1896 en av 1800-talets stora symfoniker och epokens
störste orgelspelare) som blev hans nära vän.
Mahler bodde huvudsakligen i Wien till 1882 och
förtjänade genom undervisning sitt knappa
uppehälle för att kunna komponera, vilket var hans
främsta ambition. Sommaren 1880 var han under
några veckor dirigent vid en liten landsortsteater. Ett
år senare blev han efter ett liknande engagemang
övertygad om sin kallelse som dirigent, och hade 1885
nått tillräckligt långt i sitt yrke för
att bli erbjuden en tjänst som dirigent vid
Nationalteatern i Prag. Därifrån flyttade han till
Leipzig och 1888 till kungliga operan i Budapest som
innehavare av den ansedda posten som dirigent. Hans 3
år i Budapest innebar en avsevärd framgång,
även om hans fanatiska och minutiösa omsorg om
detaljer förskaffade honom ovänner.
1891 utnämndes Mahler till 1:e dirigent vid operan i
Hamburg. Han innehade denna viktiga post i 6 år, men
arbetet blev alltmer olustigt och mot slutet av sin vistelse
i staden upplevde han verksamheten som stagnation.
Höjdpunkten i hans karriär inleddes 1897, när
han erbjöds att bli dirigent för operan i Wien, en
tjänst han innehade till 1907. Trots Mahlers glansfulla
regim - den mest högtstående perioden i
Wienoperans historia - drog han sig slutligen tillbaka
efter officiella påtryckningar, delvis med
antisemitisk bakgrund. Sina sista år tillbringade han i
USA som dirigent för New York Philharmonic Orchestra och
vid Metropolitan, men återvände varje sommar till
Österrike för att komponera.
Mahler var som dirigent en legend redan under sin livstid,
och åtminstone i ett avseende förblir han en
legend: endast indirekta vittnesbörd kan beskriva hans
skicklighet som dirigent eftersom han aldrig gjorde
någon orkesterinspelning. Alla uttalanden är eniga
i att hans nervösa, idealistiska temperament inspirerade
musikerna till oförlikneliga, oförglömliga
uppföranden. Eftersom han krävde det yttersta av
sig själv kunde han inte förstå någon
som inte var beredd att göra detsamma, och denna
konstnärliga skoningslöshet förskaffade honom
oundvikligen fiender. Hans likgiltighet för personliga
hänsynstaganden åstadkom emellertid
ojämförliga resultat. Han skattade själv
högst Mozart (1756-1791) och Wagner (1813-1883), och han
kunde så gott som hela operarepertoaren utantill.
©Assar Nordfors, September 1997