Mahler symfoni nr:3

Mahler, symfoni nr: 3

Läs Carl Johan Malmerg (Längre ner på sidan) - I Trean avlyssnade Mahler naturen - Publicerad i Svenska Dagbladet 30 april 2004

Symfoni nr:3 D-moll
i D för Altsolo, kör och orkester. Somrarna 1895-96. Uruppförd 1902 i Krefeld, dirigent Gustav Mahler.

Mahler sa till Sibelius (1865-1957) att, en symfoni skall vara som världen, den måste innehålla allt. Det här är i allra högsta grad sant när det gäller 3:e symfonin.
Mahler skrev ett brev till en sopran där han linjerar ut sina tankar:
"Föreställ Er ett stycke av sådan storlek att det faktiskt speglar hela världen, jag är om man så vill, bara instrumentet som universum spelar på, min symfoni kommer att bli någonting som Ni tidigare aldrig har hört maken till. Hela naturen har en röst och jag har en obehaglig känsla av, att när jag läser vissa delar i mitt partitur så kan jag nästan tro att det inte är jag som har komponerat".

Den här symfonin arbetade Mahler mycket koncentrerat på, han fanns i sin lilla kompositionsstuga i Steinbach. Dagen började med att Mahler kl. 06.00 stegade in i stugan, som var enkel med ett piano ett bord, fotölj samt en soffa. Frukost var det kl. 07.00, därefter arbetade han till kl. 14.00-15.00. Efter middagen vandrade han ut i naturen, gick långa promenader i bergen och då arbetade uppenbarligen morgonens musikaliska ide'er i huvudet på honom.
Mahler kände en vördnad inför naturen, inför dess skönhet och inför det skrämmande, han var besatt.
Mahlers fru Alma skriver om en episod som hände vid ett annat sommarställe, Mahler kommer brakande in i huset, svettig, han kan nästan inte andas, helt utmattad, till slut får han fram vad som hänt i hettan och stillheten i stugan. Han fick en version av Pan, guden med gethuvudet, han blev livrädd och kastade sig ut för att komma in bland människorna, för att slippa dom här fantasispökfostren.
Han skissar på delar i symfonin vad den skall handla om, som han senare överger. Med tiden tar symfonin form. Den handlar om vad sommaren, ängens blommor, vad skogens djur, vad natten, mänskligheten, änglarna, barnet, och till sist det himmelska livet berättar. En symfoni som skildrar urtillståndet i naturen till uppvaknandet via blommor, djur, människan, änglar, fram till kärleken till Gud.
1:a satsen är häpnadsväckande - en väldig, utbredd anhopning av tung och trög musik, militärmarscher, partier av lyrisk skönhet följda av extremt enkeloch banal musik, alltsammans praktfullt sammansatt.Den sista satsen är nog bland det mest sammanhållna Mahler skrivit.Vissa tycker idén verkar en aning naiv, men som sagt, en symfoni skall vara som världen, den måste omfatta allt.

Sats 1
Pan vaknar - Sommaren marscherar in.

Detta är nästan inte någon musik längre utan bara naturljud. Och den är dessutom kuslig som om allting kommer fram ur den själlösa, stela materien,
jag hade lika gärna kunnat kalla satsen "Vad bergen och klipporna berättar för mig" - och långsamt lösgör sig livet och utvecklas gradvis till allt högre former: Blommor, djur, människor, sedan till andarnas rike, till "änglarna".
Över inledningen till denna sats ligger en stämning av sommarens stekande middagshetta, där inte en fläkt rör sig, där allt liv har stannat upp, och den soldränkta luften dallrar och flimrar. Jag kan höra det i mitt inre öra, men hur kan jag finna det verkliga tonspråket för det?
Och ur avgrunden från den ännu livlösa och stela naturen (som i Hölderlins "Rhen") jämrar sig däremellan ynglingen som längtar efter frälsning från det fjättrande livet, som följer attacca på inledningen.
Gustav Mahler.

Sats 2
Vad blommorna berättar för mig.

Hur kan det låta, kan du inte föreställa dig? Det är det mest obekymrade som jag skrivit - så obekymrat, som bara blommor kan vara. Det svajar och böljar alltsammans, lätt och rörligt i höjden och utan tyngd nedåt djupet, såsom blommorna vaggar böjliga och lekande i vinden. Så har jag idag till min förvåning märkt att basarna endast har pizzicato och inte ett enda stråkdrag och att det djupa och starka slagverket inte kommer till användning. Däremot har violinerna, åter med användandet av en soloviolin, de mest rörliga, flygande och behagligaste figurerna.... men som du förstår stannar det inte vid den oskyldiga blomglädjen, utan plötsligt blir allting fruktansvärt allvarligt och tungt: det far som en stormvind över ängen, den skakar blad och blommor, som jämrar och gråter på sina stänglar, som om de bönföll om förlossning i en högre värld.
Gustav Mahler.

Sats 3
Vad djuren berättar för mig.

Endast mot slutet av "djuren" faller än en gång de tunga skuggorna från den livlösa naturen, från den ännu okristalliserade, oorganiserade materien. Men här betyder detta mera ett återfall till verklighetens lägre djuriska former innan de tar det väldiga språnget över till själen i jordelivets högsta livsform, människan.
Gustav Mahler.

Sats 4
Vad människan berättar för mig.

Ni kommer att ur dessa programmatiska titlar i symfonin kunna skapa en föreställning om hur jag har tänkt mig den ständigt stigande förnimmelsen från den avtrubbade, stela, endast elementära stenen (naturens krafter) till den ömsinta bilden av ett människohjärta, som visar vägen och når ut (till Gud).
Gustav Mahler.

Alt-Solo "O Mensch! Gib acht"!

O själ! Giv akt!
I midnattsdjupets sång
vad makt!
I dröm jag låg
och steg i världens djupaste
schakt.
Dess djup jag såg
långt djupare än dagen sagt.
Djupt är dess kval -
Lust - djupare än kvalet ve!
"Dö"! är dess tal!
Men varje lust till evighet -
Vill djup, oändlig evighet!
Ur "Also sprach Zatathustra" - "Så talade Zarathustra" av Friedrich Nietsche. Svensk tolkning av Wilhelm Peterson-Berger baserad på en översättning av Albert Eriksson. Forum 1991 (pocket)

Sats 5
Vad änglarna berättar för mig
Kör och Alt - Solo

Tre änglar sjöng en ljuvlig sång,
som klingade så glädjefylld i himmlens höjd;
De gladde sig också jublande över
att Petrus skulle bli fri från sina synder.
Fri från sina synder.

Ty när Herren Jesus satt till bords
och åt kvällsvarden med sina tolv lärjungar,
så talade Herren Jesus: Varför står du här,
så fort jag ser på dig, så gråter du.
Så gråter du.

Ack, skulle jag inte gråta, du nådige Herre!
Jag som har överträtt det tionde budet:
Jag går ju och gråter bittert,
Ack kom, förbarma dig över mig.
Ack, över mig.

Om du har överträtt det tionde budet,
så fall på knä och bed till Gud,
och be endast till Gud hela tiden,
så kommer du att uppnå den himmelska glädjen.
Den himmelska glädjen.

Den himmelska glädjen är en helig stad,
den himmelska glädjen har inget slut;
Den himmelska glädjen fanns för Petrus
genom Jesus och för alla i salighet.
I salighet.
Ur "Des Knaben Wunderhorn"
Svensk översättning Gunilla Petersén

Sats 6
Vad kärleken berättar för mig

Över allting svävar inom oss den eviga kärleken - som flyter samman som strålarna i en brännpunkt.
"Vad kärleken berättar för mig" är en sammanfattning av mina känslor gentemot alla väsen, varvid inte allting försigår utan djupt smärtsamma själsvandringar,
som dock så småningom frigörs i en andlig förtröstan: 'den lyckliga kunskapen'.
Gustav Mahler.

Skivtips!
Deutsche Grammophon 427 328-2. 2 st.CD
Christa Ludwig (Altsolo/Contr.alt solo), New York Choral Artists,
Broklyn Boys Chorus, New York Philharmonic, Dirigent Leonard Bernstein.

cd 1 av 2
Spår
. 01 1st movement - Kraftig. Entschieden
. 02 Immer das gleiche Tempo
. 03 Tempo 1
. 04 Zeit lassen
. 05 Zeit lassen
. 06 Immer dasselbe Tempo (Marsch). Nicht eil...
. 07 Im alten Marschtempo (Allegro Moderato)
. 08 Tempo 1
. 09 2nd movement - Tempo di Menuetto. Sehr...
. 10 L'istesso tempo
. 11 A tempo (Wie im Anfang)
. 12 Ganz plotzlich gemachlich. Tempo di Men...
. 13 3rd movement - Comodo. Scherzando. Oh...
. 14 Wieder sehr gemachlich, wir zu Anfang
. 15 Etwas zuruckhaltend
. 16 Schnell und schmetternd wie eine Fanfare...
. 17 Wieder sehr gemachlich, beinahe langsam
cd 2 av 2
Spår
. 01 4th movement - Sehr langsam. Misterioso. ...
. 02 Piu mosso subito
. 03 5th movement - Lustig im Tempo und kec...
. 04 6th movement - Langsam. Ruhevoll. Empf...
. 05 Nicht mehr so breit
. 06 Tempo 1. Ruhevoll
. 07 Nicht mehr so breit
. 08 Tempo 1
. 09 Langsam. Tempo 1

Publicerad i Svenska Dagbladet - Under strecket - 30 april 2004
Stort tack Carl - Johan Malmberg för att jag får använda din artikel på min sida!
/Assar Nordfors.

I Trean avlyssnade Mahler naturen

Gustav Mahler komponerade på tvärs mot konventionerna; en fras skulle med fördel tilldelas ett instrument som inte med lätthet uttrycker den. Detta sökande efter friktion märks särskilt tydligt i en nyligen omtolkad oboefras i Trean. Av Carl-Johan Malmberg

Varje tid har sina konstnärliga preferenser. Kanon skiktas ständigt om. Så levandehålls äldre tiders konst genom oupphörliga omvärderingar. Ett sådant omvärderat - i det här fallet uppvärderat - konstverk är Gustav Mahlers Symfoni nr 3. Länge ringaktad, uppfattad som oformligt lång (enbart första satsen av de sex är 35 minuter), lös i strukturen och banal till tonspråket - "delvis ett misslyckande" skrev Mahlerkännaren Deryck Cooke så sent som 1980 - har den hamnat i skuggan av mer populära verk som "Uppståndelsesymfonin" eller "Das Lied von der Erde", men också av de nyskapande symfonierna 6, 7 och 9. Jag minns en diskussion om Mahlertrean för drygt 30 år sedan med en vän; senare, som regissör av musikdramatik, skulle han tränga in i både Wagners och Richards Strauss tonvärldar. "Den liknar banal filmmusik", sa min vän när vi lyssnade på Jascha Horensteins nya skivinspelning. Det hjälpte inte att jag sa att det är den kommersiella filmmusiken som banalt imiterat Trean, inte Trean som är banal i sig. Ord som "banal" och "kitsch" har alltid häftat fast vid symfonin. Till och med Mahlers främste kritiske uttolkare, Theodor Adorno, ser i sin Mahlerbok från 1960 det smäktande vackra posthornssolot i tredje satsen som inbrytande kitsch; Adorno kallar det "skandalöst riskfyllt" och vrider och vänder på det med halsbrytande metaforer för att kunna godkänna det som en del av den musikaliska helheten. Men den nutida kärleken till Trean tycks inte behöva sinnrika kritiska argument; den verkar vara spontan - kanske just för att banalitetens tonspråk, i form av populärmusik, blivit bärare av en helt annan autenticitet än under högmodernismens (och Adornos) dagar. Man kan hursomhelst konstatera att Trean är det för närvarande mest uppmärksammade Mahlerverket. En veritabel flod av Treor har spelats in på cd under de senaste 10-15 åren. Praktiskt taget samtliga av vår tids stora Mahlerdirigenter har gjort den: Bernard Haitink, Simon Rattle, Pierre Boulez, Andrew Litton, Giuseppe Sinopoli, Claudio Abbado, Michael Tilson Thomas, Benjamin Zander och Riccardo Chailly. Av dem är Chailly med Concertgebouw mycket bra, Haitink med Berlinfilharmonin och Boulez med Wienfilharmonin enastående. Trean återfinns också allt oftare på konsertrepertoaren; Manfred Honecks båda framföranden med Radiosymfonikerna i mars i år var en framgång, både för dirigent och orkester och för själva symfonin. Har den någonsin tagits emot så entusiastiskt av en svensk publik?

Vari består då Mahlertreans egenart? Vilka är dess hemligheter? För hemlighetsfull är den på många sätt - inget Mahlerverk utan hemligheter - trots att den samtidigt är den vidöppnaste av hans symfonier; musiken brer ut sig som ett sinnligt-exotiskt landskap. Peter Franklin skrev 1990 i en innehållsrik monografi i serien Cambridge Music Handbooks om den långa förstasatsen, stötestenen för modernisterna: "Kanske är vi nu, nästan ett sekel efter tillkomsten, redo att ta emot denna extraordinära symfoniska exposition av till en början orelaterade berättelsefragment [...] därför att den blivit ett standardgrepp inom filmen." Franklin jämför satsen med sitt kommande och gående marschtema med en Hollywoodfilm där kameran panorerar över ett uråldrigt landskap med oväntade formationer. Det fragmentariska, bristen på entydig rörelse framåt, de plötsliga effekterna - korta appeller i blecket, underliga trumvirvlar, cymbalslag, grälla fraser för träblåsarna - allt detta skulle i visuell form kunna vara inledningen till en Hitchcockfilm där montaget presenterar oss för betydelsebitar som först så småningom blir begripliga. Och som vi strax ska se har just Hitchcock försett kritiker med metaforer för att beskriva en av de mer besynnerliga detaljerna i symfonin.
Treans tillkomst under åren 1892-96 är väl dokumenterad, i brev från kompositören och i olika utkast och skisser. Där kan man utläsa att satserna från början hade litterära benämningar: "Vad skogen säger mig", "Vad blommorna på ängen säger mig", "Vad djuren säger mig", "Vad natten säger mig", "Vad morgonklockorna (änglarna) säger mig" och "Vad kärleken säger mig". Ett sammanhängande program antyds: en vandring från lägre till högre livsformer, ett uppåtstigande från orörlig materia till luftig ande. Fyra av de sex satserna är instrumentala, en (den fjärde) är ett solo för altröst och orkester med text av Nietzsche, och en (den femte) använder sig av både goss- och damkör. Dramaturgiskt är symfonin ett avlyssnande: av naturens, människans och änglarnas budskap. Det underförstådda subjektet är här, till skillnad från i de flesta andra Mahlersymfonier, inte aktivt och sökande, utan passivt, emottagande. Symfonin gestaltar våld och död, men också deras övervinnelse; det är i grunden ett optimistiskt verk. Den är också Mahlers motsvarighet till Beethovens "Pastoralsymfoni" (den enda Beethovensymfoni där satserna har utommusikaliska beteckningar) - det pastorala är här ett grundtema (om än i betydligt mörkare mening än hos Beethoven). Den engelske kritikern Thomas Peattie talar träffande om en uppbrytning av hela den pastorala genren. Som tankeprodukt är Trean naturfilosofisk; naturen spänner från det idylliska, över det romantiskt sublima till det demoniska och fasansfulla.Den uruppfördes 1902 på initiativ av Richard Strauss. I det tryckta partituret tog Mahler emellertid bort alla utommusikaliska referenser (utom en, som vi strax ska se); hans intention var aldrig att skapa programmusik à la Liszt eller Strauss - musikens eget språk skulle tala.
Om man vill förstå Trean måste man ändå hålla i minnet att 1800-talets tysk-österrikiska musikkultur var extremt litterär, alltsedan den tidiga romantiken. Poetiska texter liksom mytologiska och filosofiska föreställningar befann sig i ett fruktbart och ömsesidigt utbytesförhållande med musiken, liedern var den mest allmängiltiga musikformen, en kompositör förutsattes inte bara kunna tonsätta text utan också vara beläst. Mahler var det i högsta grad. Till Trean finns flera olika textkällor. Dels handlar det om ett par verk av Friedrich Nietzsche - en förgrundsgestalt i förenandet av litterärt och musikaliskt - framför allt "Tragedins födelse" med sina resonemang om dionysisk, rå och våldsam natur och apollinisk, uppåtsträvande människa, och "Så talade Zarathustra", en bok som försåg Mahler med texten till symfonins mystiska centrum, "Midnattshymnen". Textkällorna är också några tyska folkvisor ur samlingen "Des Knaben Wunderhorn", en återkommande inspiration för Mahler; i tredje satsen utgår han från sin egen tidigare tonsättning av "Ablösung im Sommer", i femte satsen sjunger körerna Wunderhorntexter om det himmelska livet - oskuld och renhet ställs mot djurisk demoni och "Midnattshymnens" erotiska lust.För att förstå förhållandet mellan musik och ord i Trean har man hjälp av Nietzsches resonemang i "Tragedins födelse". Filosofen menar där att musik av nödvändighet framföder allegoriska föreställningar, vissa ordbilder, och exemplifierar med satsbeteckningarna "Scen vid bäcken" och "Lantfolkets glada samvaro" från Beethovens "Pastoralsymfoni". Sådana ordbilder har
en tendens att mångfaldiga sig i oändlighet, som en musikens urladdning, ofrånkomlig och okontrollerbar, menar Nietzsche och betecknar processen som "dionysisk". Det är rimligt att se Mahlers "program" till Trean ur den synvinkeln; orden, antingen de kom till honom före, under eller efter komponerandet, fungerar som resonans för musiken, berikande men aldrig förklarande.
Trean har också andra litterära referenser. Särskilt intressanta är några ord i partiturskisserna: "der Vogel der Nacht", "Nattens fågel", skriver Mahler på ett par ställen i fjärde satsen. Orden kommer från ett ungdomsepigram av Friedrich Hölderlin, "Die Kürze" (Korthet), som handlar om livets flyktighet men också om glädjen i sången. Hölderlins dikt är en tydlig parallell till Nietzsches "Midnattshymn" som den troligtvis också inspirerat. Mahler använder orden "Der Vogel der Nacht" i sin tonsättning av "Midnattshymnen". Där blir Nattens fågel en hotfull antydan om död och förgängelse, naturens mörkaste sida, midnattens innersta röst -
inte olik Edgar Allan Poes olyckskorp i dikten "The Raven", den som gång på gång säger "Aldrig mer" till den längtande människan. I det tryckta partituret tog Mahler bort orden "Nattens fågel", i likhet med alla andra litterära referenser - men orden lämnade kvar en högintressant rest, den enda icke-musikaliska formuleringen i partituret. "Wie ein Naturlaut", "Som ett naturljud" står det som beteckning för ett par korta fraser för oboe, några små fågelropsliknande ljud som återkommer fyra gånger. Första gången vi hör frasen är det som ett direkt svar på altstämmans fråga: "Vad säger den djupa midnatten?" Oboen svarar olycksbådande och spöklikt. Mahlerexperten Constantin Floros menar att frasen härmar en kattuggla, en vanlig dödssymbol, fast man kan knappast binda ljudet till någon zoologisk naturalism.Hur ska den lilla frasen tolkas? Och hur ska den spelas? Frågan om utförandet av den har under det senaste decenniet skapat kontrovers bland Mahlertolkare. När Simon Rattle 1998 gjorde sin skivinspelning med Birminghams symfoniorkester valde han att göra den annorlunda än alla tidigare inspelningar: som ett uppåtgående, utdraget glissando mellan två toner. David Gutman, ansedd kritiker i tidskriften Gramophone, slog i en recension ner på tilltaget som frånstötande och fult, och talade hånfullt om "Hitchcockaktiga fiskmåsar". Rattle gick i svaromål och menade att det nya spelsättet stämde med vad Mahler måste ha tänkt sig (Rattle tar fasta på anvisningen hinaufziehen i partituret - se Gramophone från november 1998 och februari 1999). Man kan tycka att det rör sig om en detalj. Men Rattles spelsätt är mycket anslående, man hajar omedelbart till när man hör det.

Konsthistorikern Aby Warburg brukade säga "Gud bor i detaljen"; finns det någon detalj i Mahlertrean som innefattar hela symfonin så är det just denna. Donald Mitchell kallar "Midnattshymnen" symfonins raison d"être; oboefrasen kan på så vis ses som själva centrum i centrum. Framförd som ett främmande naturljud, representerar den det paniska och dionysiska i tillvaron, det som ständigt hotar att förstumma och förinta människan. Den är en radikalt annorlunda röst än den mänskliga. Inte för inte har Mahler försett frasen med en unik beteckning. Det ovanliga utförandet är motiverat.
Man kan konstatera att Rattles spelsätt - tekniskt dessutom svårt att utföra - nu blivit uppförandepraxis; Boulez, Abbado, Chailly och Honeck gör alla frasen på liknande sätt (Benjamin Zander tycks i sin annars utmärkta inspelning inte riktigt kunna bestämma sig). Särskilt vackert låter den hos den fenomenale ryssen Semyon Bychkov och Westdeutsche Rundfunks Sinfonieorchester Köln i en alldeles färsk skivinspelning på märket Avie; altsångerskan Marjana Lipovsek sjunger "Midnattshymnen" - en oförglömlig tolkning. Oboefrasen är intressant också för att den exemplifierar Mahlers strävan att gå på tvärs mot konventionerna. Detta "på tvärs" är i själva verket en nyckel till hela hans tonspråk. Så här beskrev han det själv för väninnan Natalie Bauer-Lechner: "Om jag vill uppnå en mjuk, dämpad ton låter jag den inte spelas av ett instrument som lätt kan åstadkomma den; i stället ger jag den till ett instrument som bara kan göra den med stor möda, ja, bara genom att överskrida gränserna för det brukliga. Det är därför som basar och fagotter ofta kvider i sina högsta register, och flöjterna ljuder i sitt lägsta." Oboefrasen, med sitt ovanliga och svåra spelsätt, är ett exempel på Mahlers önskan att komponera gentemot förväntningarna. Den, och hans musik överlag, är en oupphörlig apell till vår uppmärksamhet, liksom den är ett - till överkänslighet - förhöjt avlyssnande: av världen och dess hemligheter.

Tillbaka

http://www.nordfors.net/