Den tidlöse Mahler

En artikel i Musik & Ljudteknik (MOLT) Nr: 01 1998, skriven av Jörgen Lundmark.
Stort tack Jörgen för att jag fick lägga ut artikeln på min sida! /Assar.

Gustav Mahler föddes den 7 juli i byn Kalischt i Böhmen i nuvarande Tjeckien. Fadern Bernhard Mahler var son till en gårdfarihandlerska, och visade redan som ung på framåtanda och viljekraft. Med eget intjänat kapital startade han ett åkeri med häst och vagn, och så småningom hade han råd att köpa ett litet hus där han gick över till att bli brännvinsfabrikör. Modern Marie, som kom från helt andra förhållanden, växte upp i ett borgeligt köpmanshem.
Mahler berättade senare i livet hur olika föräldrarna var: "De passade varandra lika litet som eld och vatten. Han var envisheten själv, hon den personifierade mildheten". Barndomen kan inte ha varit lätt, med den koleriske faderns återkommande raseriutbrott.
Barnaskaran blev stor - Mahler var den andra av tolv barn - och familjen prövades hårt: inte mindre än fem av syskonen dog i unga år. Särskilt favoritbrodern Ernst död, när Mahler var 13 år, blev ett extra hårt slag som kom att prägla honom för resten av hans liv. Hustrun Alma Mahler beskrev det som "den första fruktansvärda upplevelsen i Gustav Mahlers barndom".
En förlorad ungdomsopera - "Herzog Ernst von Schwaben" - speglar den unge tonsättarens allvarstyngda sinne. I ett brev från 1879 skriver kompositören: "...och där står mannen med positivet och sträcker fram sin hatt med sin torra hand. Och i de förstämda tonerna hör jag hälsningar från Ernst von Schwaben, och han kommer själv fram och sträcker ut sina armar mot mig, och när jag ser efter närmare är det min stackars bror".
Det blev snart uppenbart att den unge Gustav var en extraordinär musikbegåvning. Från fyra års ålder
- enligt Mahler själv - var musicerandet en naturlig del av hans uppväxt. Fadern insåg att musikerbanan var förutbestämd åt Gustav, och beslöt att skaffa sonen ett piano, en viktig förutsättning för Mahlers
tidiga utveckling.
Hembygdens folkvisor blev väsentliga inspirationskällor, och även trumpetsignaler och trumvirvlarna från de närbelägna regementerna gjorde ett starkt intryck på den unge Mahler. Senare kom den här musiken att bli en del av symfoniernas mångfacetterade innehåll, och flera orkestersånger har direkt anknytning till barndomens soldatmarscher.
Mahler lärde sig de första musikaliska grunderna hos pianolärare Brosch, och redan som 10-åring framträdde han för första gången offentligt. En tidning skrev: "den blivande pianovirtuosen, son till en här bosatt israelisk köpman, hade stor och hedersam framgång". Fadern ville skynda på sonens utveckling med studier på annan ort, men efter en tid i Prag ville Mahler tillbaka till hemmet.
Det skulle dröja till 1875 innan han började sin musikutbildning på allvar; den här gången i Europas
musikaliska huvudstad - Wien.
Vid musikkonservatoriet kom Mahlers vänskap med sin lärare Anton Bruckner att bli mycket viktig, särskilt som Mahler var mottaglig för Bruckners musiks komplicerade struktur. Bruckners monumentala symfonier hade svårt att vinna gehör hos den dåtida publiken, och den tredje symfonin fick en katastrofal premiär. Mahler var en av de få i publiken som förstod att uppskatta Bruckners nyskapande. Som tack skänkte tonsättaren partituret till sin unge student. Mahler kom livet igenom att bli en förkämpe för Bruckners musik. Redan första året i Wien vann Mahler första pris för sitt pianospel, och 1878 fick han förstapris i kompositörsklassen för en scherzosats till en pianokvartett.
Samma år skrev Mahler in sig vid universitetet i Wien, där han läste både filosofi och historia, förutom de självskrivna kurserna i musikhistoria och musikestetik.
Vid den här tiden kom Mahlers första fullgångna tonsättning till: kantaten "Das klagende Lied" som fortfarande finns på repertoaren. Han förtjänade sitt uppehälle som privatlärare i musik. Hoppet stod dock till "Das klagende Lied" och möjligheten att vinna Beethoventävlingen i komposition 1880.
Men den mäktige Eduard Hanslick och Johannes Brahms tyckte sig höra allt för mycket av wagnerska klanger, och Mahler blev utan pris. Snart insåg han att han inte kunde fortsätta att försörja sig på privatlektioner, och istället sökte han sig till dirigentyrket. Hösten 1881 blev han anställd som kapell-
mästare vid "Landschaftlisches Theater" i Laibach.Det lilla Laibach var knappast en idealisk arbetsplats, men Mahler visade trots de inledande svårigheterna på mycket stort tålamod och höjde avsevärt kvaliteten på den 18 man starka orkestern och kören med 14 sångare. I Laibach fick han också för första gången dirigera operor, en genre som han som få andra skulle komma att behärska till fulländning. Från Laibach flyttade han till Olmütz där förhållandena var särskilt prövande. Han skriver:
"Ofta, när jag är upptänd och skulle vilja riva dem med mig till högre schwung - då svalnar mitt blod ögonblickligen, och jag skulle vilja vända dem ryggen för alltid".
Han härdade dock ut fram till dess teatern tvingades stänga på grund av pengabrist. Nästa anhalt blev Kassel, där Mahler tog anställning som kapellmästare; en stormig period på ett halvt år, där avundsjukan hos kollegorna blev ohållbar.
I Kassel fick Mahler ändå tid till att komponera sångcykeln "Lieder eines fahrender Gesellen" som avspeglar hans vid den tiden olyckliga kärlek till sångerskan Johanna Richter.
Sommaren 1885 gjorde han sig fri från kontraktet i Kassel, och fick istället sin första betydande befattning som kapellmästare vid den tyskspråkiga teatern i Prag. Här fick han för första gången möjlighet att ta sig an de stora operorna av Mozart och Wagner.
Under en orkesterkonsert 1886 i samma stad dirigerade Mahler några av sina egna lieder; med största sannolikhet det första framförandet av något hans egna orkesterverk.
Från Prag bar det av till Leipzig, som med sina 400000 invånare och långa musikaliska tradition var ett steg i rätt riktning för den karriärmedvetne Mahler. Som andre kapellmästare under Arthur Nikisch var han dock inte fri att välja repertoar. Så småningom erövrade han ett allt större rykte, och för en vän beskrev han belåtet situationen: "Jag har stigit rätt högt i allmänhetens uppfattning... är faktiskt jämställd med Nikisch. Jag tror inte att Nikisch kan stå ut med mig utan förr eller senare söker sig härifrån". Det blev dock Mahler som gav sig av för att bli direktör vid kungliga ingerska operan i Budapest. Tre mycket framgångsrika år senare, där Mahler bland annat fått personligt beröm av Johannes Brahms efter en Mozartföreställning, flyttar han till Hamburg. Åren i Budapest hade inte varit utan bekymmer; hans starka övertygelse i konstnärliga frågor gjorde honom till ovän med många. Dessutom avled båda föräldrarna under 1889 - samma år som hans första symfoni uruppfördes - och Mahler fick ta över försörjningsansvaret för de yngre syskonen.
I Hamburg blev den store dirigenten Hans von Bülow en mäktig bundsförvant. Bülow hade
uppmärksammat Mahler som en "förträfflig operadirigent" och gjorde ingen hemlighet av sin förtjusning. Publiken var lika entusiastisk och fick här bevittna Mahlers precisa instuderingskonst. Sång, diktion, rollkarakterisering, klangbalans - allt ingick i den helhet som den noggranne Mahler eftersträvade. När Tjajkovskij 1892 hörde Mahler dirigera "Eugene Onegin", löd hans omdöme: "Ingen medelmåtta, utan en genialisk man".
Under åren i Hamburg började Mahlers arbetsschema bli allt tydligare. Under höst- och vårsäsongerna tog teatern all hans kraft i anspråk. Först på somrarna, vid det österrikiska Attersee, fick han tid att ägna sig åt komponerandet. Under Hamburgåren blev de jättelika andra och tredje symfonierna till. Men Mahler ville vidare och han for på en konsertturné som förde honom bland annat till Ryssland. Före sitt avsked i Hamburg hade han dock berett marken för en ännu finare tjänst: som direktör vid Hofoper i Wien. Han tog det avgörande steget då han konverterade till katolicismen, och 1897 fick han sin utnämning i den österrikiska huvudstaden. Under de tio år som han blev kvar vid den kejserliga operan kom Mahler att finslipa sina operauppsättningar till en knappast tidigare skådad klass. Här hade han tillgång till de främsta av dåtidens sångare, artister som var beredda att satsa till fullo. I sin egenskap av chef var Mahler knappast mild i sin behandling av de mer traditionsbundna artisterna, och liksom vid sina tidigare anställningar skaffade han sig många ovänner. I Wien övervägde dock hyllningarna under flertalet år. Musikkritikern Ludwig Speidel bjuder på en målande beskrivning av Mahler anno 1897: "Herr Mahler är en liten, slank, energisk gestalt med skarpskurna intelligenta drag... Han tillhör den yngre dirigentskolan som, i motsats till de äldre kapellmästarna, utbildat en livligare mimik. Dessa yngre talar med armar och händer, med vridningar av hela kroppen om så är nödvändigt; taktpinnens torra trä slår ut mellan deras fingrar och grönskar".
Under somrarna kom i stadig följd de mästerliga symfonierna till: den lyriska fjärde, den magnifika femte, den tragiska sjätte och den sensuellt dunkla sjunde. I mitten av 1901 träffade Mahler unga Alma Maria Schindler. Mahler blev ögonblickligen förälskad i den sköna, vitt belästa och musikaliskt utbildade Alma, och efter en längre tids uppvaktning gick hon med på att förlova sig med tonsättaren. I mars året därpå gifte de sig och paret fick under de närmaste tre åren två döttrar. Alma Mahler har i brev beskrivit hur besvärlig och ibland världsfrånvänt egocentrisk hennes make kunde vara, men familjen var ändå lycklig fram till 1907.
Det året blev Mahler färdig med sin hitintills största skapelse, den åttonde symfonin som han tillägnade sin hustru. I Wien pyrde både antisemitiska och bittra stämningar mot operadirektören, under en konsertturné i Europa inleddes en presskampanj med avsikten att störta honom. Mahler hade själv sökt sig från staden och accepterade i juni ett anbud från Metropolitan i New York. I juli samma år inträffade den största katastrofen: den äldsta dottern dog i difteri. Litet senare konstaterade läkare att Mahler led av en svårartad hjärtsjukdom. Efter de här två dråpslagen tar Mahlers musik en annan vändning. Klangen blir mer avskalad och genomskinlig. I de två främsta verken från den här tiden - "Das Lied von der Erde" och nionde symfonin - når Mahler en intensitet i uttrycket som har få motsvarigheter i musikhistorien.
Åren i USA blev en nytändning för Mahler. Visserligen kom han efter de inledande månaderna vid Metropolitan i konflikt med den nytillträdde operachefen Arturo Toscanini, men det gav istället mer tid till de rena orkesterkonserterna. Hans program innehöll företrädesvis klassikerna, med för tiden ovanligt många verk av J. S. Bach. Märkligt nog framförde han på amerikansk mark enbart sina två första symfonier och "Kindertotenlieder".
Den 12 september 1910, i München, fick Mahler uppleva sin karriärs kanske största ögonblick när han dirigerade uruppförandet av den åttonde symfonin. Tidens stora musikpersonligheter, tillsammans med 3000 personer i publiken och mer än tusen instrumentalister och sångare, hyllade den åldrade mästaren med en halvtimmeslång applådstorm.
Mahlers hälsa försämrades ytterligare i början av 1911. En läkare och nära vän konstaterade streptokocker i blodet och förstod att tonsättaren var bortom all behandling. I maj lades Mahler in på sjukhus i Wien, och sex dagar senare - den 18 maj, kort före midnatt - avled han. Under dödskampen skall han med ett leende på läpparna ha yttrat "Mozart! Mozart!"

Att lyssna till en Mahlersymfoni är som att beträda en outforskad värld, fylld till brädden av ett kalejdoskopiskt skiftande känsloregister; en unik musikskatt som vi först under senaste decennierna börjat uppskatta fullt ut. Mahlers verk är omisskännligt personliga - privata bekännelser och trossatser
- som i sin äkthet, känslomässiga intensitet och klara tankekraft är allmängiltiga och tidlösa.

http://www.nordfors.net/