Tonsättaren Mahler

TONSÄTTAREN

P.g.a det tidskrävande arbetet som dirigent kunde Mahler komponera endast under sommarmånaderna, då han drog sig tillbaka till den österrikiska landsbygden. Varje sommar skisserade han, ibland en hel symfoni, ibland delar av en jämte, kanske en samling sånger. Han avskydde slavgörat som dirigent, vilket tvingade honom att vara tonsättare på deltid, men trots att detta dubbelarbete kom att slita ut honom vid 50 års ålder, var den frenetiska livsrytmen väsentlig för honom, och de två sidorna av hans verksamhet kompletterade varandra.
Mahlers symfonier är universella - de är upplagda efter hans eget motto: "die Sinfonie muss alles umfassen" ("symfonin måste inbegripa allt").
Varje verk är en bekännelse i toner över människans ställning i tillvaron, subjektiv och allmängiltig på en gång. De innesluter bokstavligen allt: strålande triumf och livsglädje, djupaste tragik och sorg, skärande ironi, demonisk magi och stilla meditation - allt har Mahler i sin visionära fantasi funnit uttryck för, även långt innan de händelser timat, som hans musik förebådat. Hans ingivelser kan vidare vara pastischartat arkaiserade, bondskt uppsluppna, subtilt översinnliga och överjordiskt sköna.
Mahler utgick från Beethoven 1770-1827 (9:e symfonin) och Schubert 1797-1828, lärde av Wagner 1813-1883, och Bruckner 1824-1896, men även av sin hemtrakts och sydtyskarnas folkmusik. Sin egen stil fann han tidigt, redan sångerna från ungdomsåren företer typiska drag. Hans melodik är en energisk och kraftmättad, än vekt elegisk och underbart sångbar, rytmiskt markant eller drömskt visionär. Den har mottagit impulser från sydtysk alpmusik lika väl som av militärmarschen och kasernernas signaler. Harmoniken är ofta mycket avancerad med oförmedlade grälla dissonanser - i de sista verken har han frigjort sig från tonaliteten och vandrar egna vägar, dock alltid mahlerska. Han är en lysande kontrapunktiker och en storartad orkestratör med hypersensibel känsla för klanger och valörer. För att få utryck för allt han ville säga arbetade han med enorma orkesteruppbåd, men partituren är utformade med den mest minutiösa omsorg, i det snart sagt varje stämma individualiserats intill det möjligas gräns.
Mahlers liv och verk kan lämpligen indelas i tre perioder, även om de inte står i någon egentlig propotion till varandra. Den första perioden omfattar tiden fram till arbetet vid Wienoperan 1897 med verk som Das klagende Lied (Den klagande sången), de tre första symfonierna och huvuddelen av sångerna (ca 30 av totalt 43). Under åren i Wien komponerade han den delvis vokala 4:e symfonin, de rent instrumentala symfonierna 5, 6, och 7 och återstoden av sångerna. Symfoni nr: 8 med kör infaller mellan denna period och Mahlers sista år, då han komponerade Das Lied von der Erde (Sången om jorden), och symfonierna nr: 9 och 10.
Man kan med rätta säga att Mahler fram till 1900 för publikens vidkommande inte hade framträtt som symfoniker. Han var i första hand dirigent, som hade komponerat ett antal fina sånger och tre orkesterverk.
Symfoni nr:1 hade introducerats som "symfonisk dikt", första satsen i symfoni nr:2 hade också en gång kallats symfonisk dikt, medan enstaka satser separat hade framförts flera gånger både före och efter symfonins - den första i musikhistorien som innehöll solosång
- fullständiga uppförandet, det samma hade varit fallet med de sex satserna i 3:e symfonin. Dessa vidlyftiga symfoniska fresker, med satser på 30 minuter eller längre speltid, och som innehöll sånger och körinslag, var mycket förbryllande för Mahlers samtida. T.o.m. den återhållna 4:e symfonin fick ett negativt mottagande - kanske därför att kritikerna kunde förstå och därför förkasta verk av måttliga proportioner.
Uruppförandet av symfoni nr:8 år 1910 blev Mahlers enda verkliga triumf som tonsättare, T Mann beskrev honom som "mannen som uttrycker vår tids konst i dess djupaste och heligaste form". Men inom ett år efter uppförandet var Mahler död, och efterlämnade sina tre sista verk ouppförda. Det erkännande han vunnit som tonsättare var i hög grad betingat av hans skicklighet som dirigent, och fastän orkesterledare som W. Mengelberg (1871-1951) och Bruno Walter (1876-1962) kom att fortsätta Mahlertraditionen var det först efter 1945 som hans rykte som tonsättare började växa, och inte förrän vid hundraårsminnet av Mahlers födelse började han bli allmänt erkänd som en av de stora symfonikerna.
Källa: bl.a Sohlmans Musiklexikon

http://home.swipnet.se/Assars_Mahler