Om vikt och balans - om flyg och kärlek
Av Thorsten Nilsson

Stort tack, Thorsten!
/ Assar.

Om vikt och balans - om flyg och kärlek
Jag staplar gärna upp en rad i mitt tycke övertygande "förståndsmässiga" skäl till varför sjöflyg är så fantastiskt bra! Man åker raka vägen "från A till B". Man tar sig upp och ner varhelst det finns några hundra meter fritt vatten.
Man kan använda bryggor som redan finns och jobba väldigt rörligt, småskaligt och lokalt. Man knyter samman orter, öar och befolkning som annars måste ta väldiga omvägar, ofta via storstädernas flygterminaler, färjelägen eller busstationer, för att hälsa på varandra.
Och så talar jag mig gärna varm för sjöflygarens särskilda möjligheter att hjälpa till med räddningsarbete men också med miljöbevakning och provtagning av vatten, växter och bottnar över stora områden på kort tid.

Flygarsjälen, entusiasm och lust..
När jag lagt alla "sakliga" argument på bordet är det dags att släppa fram den lille egoisten, äventyraren, gossen i en för uppgiften helt uppslukad sjöflygarsjäl.
Det kluckar och blänker i vattnet kring bryggan. Hon ligger där och halvsover med vinden retfullt fladdrande kring vingar och roder. Lätta knyck i förtöjningsliner och pontoner skapar den där obeskrivliga känslan; hon väntar på att få komma loss, få rusa iväg och svinga sig upp i det riktigt stora havet, som saknar djup och gränser. Hon återvänder när stunden är inne och smeker varligt den våg som nyss släppte henne fri.
Jag har kollat att allt är väl. Från mitt hjärta och förstånd går det synliga och osynliga tentakler ut till min farkosts alla lemmar. Mina passagerare sitter bra och har flytvästarna på. Jag har lagt min fågel tillrätta med fören mot vind. Det är dags att släppa fram den eldiga kraften under motorhuven.. "Kontakt"!
- och efter några tveksamma ryck spinner motorn igång, den sista tampen till bryggan kan släppas och sakta glider vi ut mot fjärden, svanarna, böljorna och den stora upplevelsen att komma naturen, dess mjukhet, mångfald och mångskiftande krafter och fenomen så intensivt och oerhört nära. Alla mina "tekniska" värden står på grönt. Startriktningen är bestämd och den fria vattenvidden och himlen där över ropar bara KOM!
En sista sävlig sväng upp mot vinden. Vattenrodren in. Nu "ömsar vi skinn". Vi lämnar båtlivet bakom och under oss och tänker för en stund eller någon timme hänge oss åt aerodynamiken och dess särskilda villkor. Just i "inkarnationsögonblicken", i övergången från ett liv till ett annat, från båt till flygplan, från vattenroder till flygroder, är dramatiken som störst.

Från en existens till en annan
- med olika livsbetingelser och specifika krav på sina besökare. Som samverkar så skönt i en totalitet och ekologisk helhet. Med gränser och förvandling som upplevs lika skönt och starkt vid varje start och landning.
Just i omvandlingsögonblicket, som sjöman och pilot - som när måsen gör sitt första eller sista flax några centimeter över vattenytan. Han har för lite fart för att flyga.. men balanserar skickligt på en bräcklig kudde av luft för att inte störta.
Där, under några sekunder, när pontonerna sprätter iväg i allt högre fart, har jag i min blick och hand bara några lätta rörelsers skillnad mellan rätt och fel, mellan lycka och olycka.
När jag behärskar konsten försvinner tvivel och oro. Jag vet helt säkert att vattnet kommer att släppa sitt grepp och luften hämtar upp oss i sin famn - om jag nu ännu en gång bara följer de fysikens lagar som ju ingen ostraffat sätter sig över. I starten vrålar min motor som ett lejon. Från bränsletankarna omvandlas årtusendens solenergi lagrad i min bensin genom ledningar till förbränningsmotorns explosionskammare ut till de yttersta spetsarna av min propeller, som piskar luften i nära överljudshastighet. Den sliter och drar i luftmassan som omger oss och dess 300 hästkrafter vrålar FRAAAAM... Vi rör oss allt snabbare, skummet yr och all världens bekymmer trängs undan för nästa minuts absoluta krav på koncentration.
Jag håller spaken hårt i magen och planet stegrar sig som en hingst på grönbete. Ovana passagerare tror för ett ögonblick att vi nog kommer att sjunka i havet och inte flyga i luften. Hastigheten ökar och strax har vi en kraftig bogvåg under våra tofflor som manar mig att släppa lite på tyglarna i spaken och minska något på muskelkraften bak propellern.
Vi höjer oss några decimeter, rätar ut oss över vattenytan, ökar farten. Och strax har vi så stora krafter i rörelse under våra stora fötter och i luftströmmen kring våra vingar att vi styr med lätta milimeterrörelser i spak och roder.
En härlig känsla av kontrollerad befrielse väller upp ur sjöflygarens själ. Och metaren nere vid bryggan märker att vare sig abborren eller svanen brydde sig nämnvärt om vad som just hände. Fåglar visar ofta påtaglig nyfikenhet medan en och annan landkrabba nog drar en lättnandens suck när dånet tonar bort över nejden. Jag säger bara: välkommen ombord! Dela min upplevelse och finn även Du ett stycke guldkant i tillvaron värd att byta mot så mycket annat..

Lycka?
I denna "romans" är det naturligt att just fråga - vad är lycka? Så klart att det i första hand är mänsklig närhet och värme, förtroende, vänskap, arbete. Att få vara tillsammans med sin älskade, med sina barn och barnbarn. Hunden, katten, kompisarna, musiken, nattsegling.. En stilla fjärd, forsränning, fiske, fallskärmshopp, bergsbestigning, plocka svamp peta i trädgården, läsa en bra bok, älska, boxas, åka tunnelbana..
Vem har patent på -lycka? Den är värd att sträva efter. Den glider lätt undan men man kan hitta den på de mest oväntade ställen.
Stilla eller våldsamt, lugnt eller hetsigt. Som livet självt fördelar sig våra intressen och lustar över hela känsloregistret. För det är ju känslor det handlar om - det vi kallar engagemang, upplevelser, livskvalitet, lycka. Och var och en måste få bli salig på sitt sätt.
Som segelflygare minns jag det dramatiska lyckoruset av luftens sus i vingar och stag. Att motorlöst hänge sig åt lufthavets ibland våldsamma vågor, som lyfter mitt segelflygplan upp mot de svarta molnens bläckfiskliknande fångstarmar. Jag sugs i snäva kurvor upp mot dess häftiga innanmäte. Igen tänker jag på solen. Därifrån kommer energin vare sig jag hämtar den i sedan tusen år lagrad kol eller surfar på middagstimmens soluppvärmda termik över slätten.
Samma känslor drabbar seglaren till havs. Hin vet vem som skyfflar luft i seglen och bestämmer om havet skall ligga blankt som en spegel eller torna upp sig i hotfulla slag mot seglaren som kommer i dess väg.
Stiltje eller storm, de flesta av oss längtar efter att på något sätt få ge sig hän - på just naturens villkor. Mormor när hon går i skogen, barnbarnen när de dansar kring majstången - och den äldre gossen eller flickan, som vill svinga sig upp i luften över fjärden.
Lycka kan vara allt mellan varmt och kallt, mellan stillhet och kraftsport. Musik, konst och litteratur försätter oss i stämning och förflyttar oss till platser och tider som kan fylla vår tanke och själ med just -lycka. Att flyga är en del av lyckan. För somliga är det all lycka i världen. Och då kan det förstås bli problem.

Vikt och balans- livet.
Jag har talat lyriskt, nästan romantiskt om mitt intresse. Men det finns sällan en enda sorts lycka som kan delas med samma glädje och entusiasm av alla.
Det blir lätt intressekonflikt, lojalitetskonflikt för att inte säga svartsjuka, gräl och smärtsamma uppgörelser.
Flygentusiaster försöker i det längsta övertyga sina nära och kära. Långt ifrån alla kan eller vill förstå "vad vi håller på med". Frun, fästmön och goda vänner kan vara rädda, oförstående och ha sitt engagemang inställt på helt andra våglängder.
Varje helhjärtad entusiast, flygare, sportfåne eller surfarkuf drabbas stundom av omgivningens kritik och sitt eget dåliga samvete. Må vi flygare trösta oss med att den svartsjuka våra nära och kära kan känna när vi drar iväg till våra "älskade" maskiner även drabbar de som "älskar" att segla, fiska, spela tennis eller dragspel. Jag tror det också drabbar den som sitter med lupp över sina frimärken eller inte lyfter sig en millimeter över hängmattan innan han plöjt igenom bokens alla tusen sidor. Även om man "sitter hemma" är det den mentala frånvaron, den glasartade blicken som får barnbarnen att vinka framför ens näsa; "hallå, hallå morfar, vad tänker du på.." Detta tillstånd av "hemma men ändå borta" kan såra familj och vänner mer än att vara "borta på riktigt".

Måste någon ge sig?
Den enes engagemang blir en konflikt när den andre känner sig bestulen på uppmärksamhet, tid och, ofta, gemensamma hushållspengar.
En del av oss pojkar som aldrig vill bli vuxna kan sitta vid den bästa söndagsmiddag eller framför TV'n och inte veta vad vi äter eller vad vi ser på skärmen. Vi har något skumt, säger den som känner sig kränkt, - eller något drömskt, säger den som har förståelse för vårt intresse, - i blicken.
Man kan sitta där i soffan utan att vilja en enda människa i världen något illa och samtidigt men vara långt, långt borta -över skogen, i en fjällsjö, över hav och skärgård.. Och så blir man abrupt "väckt" och avslöjad och får förstås snärtiga besked om sin oartighet mot gäster och familj. Och då kan sinnet sprätta iväg som en fjäder. Man blir förbannad och ledsen för att man inte får vara ifred i sitt dagdrömmerier..
kanske bara några sekunder..men likväl kan dumma reflexer skapa olust som man bittert ångrar.

Och glasögonen for i golvet.
Så klart frun blir förbannad när jag inte ser hur dammtussarna flyger eller hur ogräset vältrar sig över vinbärsbuskarna i trädgården. Goda vänner blir betänksamma när jag oavsett samtalsämne alltid hittar en ingång till mina himmelska nöjen.. Eller kan jag ibland faktiskt nicka till i hopplös väntan på att samtal och händelser omkring mig skall komma in på något "väsentligt". Jag tänker förstås inte så nedlåtande som det nog kan se ut.
Och det är pinsamt att tappa ett slumrat huvud, snarka till eller tappa glasögonen i golvet -till omgivningens stora förundran och barnbarnens råa skratt. Och någonstans i fjärran brölar vän av ordning: -"Ja se med Dig skulle man ju aldrig våga flyga.. Du som inte ens kan hålla Dig vaken när vi visar våra bästa semesterbilder från Mallorca.."
Bläää -tänker jag. Detta är mobbing mot flygande minoritet! Så klart man önskar att alla ens närstående vänner och bekanta var passionerade flygare. Passagerare menar jag.. En "hopplös" flygare, seglare, golfspelare, fiskare är den som inte fattar att hans älskade och bästa vänner har andra intressen. En riktigt lycklig flygare kan den vara vars älskade och närmaste står ut med honom. Den som flyger vet vad som menas med "vikt och balans". Jag tror den insikten är väl så viktig i relationen till familj och vänner. Säker flygning kräver balanserade flygare. En flygare, har jag lärt, måste vara rädd om både sina kära och sina kärror.

Tillbaka

http://www.nordfors.net/

© Assar Nordfors